Vi är
0kommentarer
Skriver av mig,, dumpning av tankar:
På senaste tiden har jag tänkt mycket på min barndom vissa tillfällen, tänkt på hur det kändes då.
När jag lånade min fasters hundar tiden försvann, vi gjorde hoppbanor.
Hur rädd jag var första ridturen på stallet största häst.
Utanförskapet, det finska påbråt.
Här vill jag varken försköna eller mörka. Jag hade anpassat mig till det självklara men vaknade upp och insåg att vi var de andra som pratade ett främmande språk. Annorlunda.
De tuffa perioderna när jag bara ville fly. Men var tyst och anpassad. Inuti kände jag sorg och hopplöshet.
Om man som barn inte kan lita på sina föräldrar skapar det otrygghet.
Jag har lärt mig att vara försiktig med att lova något jag inte kan hålla.
Tala om vad som kommer att hända och förverkliga det.
Barn gör som man gör...
Vi är alla människor med fel och brister.
Om vi som barn ser våra föräldrar brinna för något, vara lyckliga när de utför vissa sysslor tar de till sig det,
det sprider sig öppnar upp deras vägar att hitta sin egen syssla som de brinner för och trivs med.
De ser och känner av sinnesstämningar ord är överflödiga.
Chansen att lyckas hitta det ökar eftersom barnen sett sina föräldrar.
Resten är upp till dom, göra egna val och leva som det trivs bäst med.
Nu är dom besvikna för att jag inte lärt dem finska språket, jag själv slutade ta in det som 10 åring för att passa in.
Mina vill vara både och.
Tänk så det kan bli!!
Kommentera